Sång och odöda i förorten

Coussie

Vi känner igen upplägget:

Några ungdomar ska övernatta i en liten stuga i skogen. Vad kan möjligtvis hända?

Kultklassikern The evil dead från 1981 har just denna storyline, filmat med skakig kamera och billiga effekter. Intentionen var skräck men blev mer komisk och inriktningen mot skräckkomedi blev tydligare i uppföljarna. Det har man utnyttjat och skapat Evil dead the musical.

Ett fantastiskt upplägg där billiga props, fejkblod och parodi förstärks med sång och dans.

Cous-cous och jag begav oss till Subtopia för att uppleva detta nu när föreställningen äntligen sattes upp i Sverige. En perfekt inramning med en lite avsides lokal omgärdad av mörker, istället för i city där det alltid är ljust. Det kändes också passande med en intim scen där publiken kom nära, extra mycket för de som ville sitta i "splatterzone". Cous-cous och jag fegade ur lite där och placerade oss ett par rader bakom risken för blodstänk, vi har ju tantfaktorn att tänka på. 

Musikalen hade flertalet roliga referenser om man kommer ihåg filmerna, men den stod sig utmärkt som en fristående uppsättning. Skådespelarna bjöd på starka sånginsatser och kreativa kostymer. Framförallt föreföll de ha väldigt roligt tillsammans, jag tror att de kom av sig vid några tillfällen och försökte hålla sig för skratt. Jag uppskattade särskilt karaktären Cheryl och skådespelaren bakom, både för humorn och för energin. 

Jag beundrar att de lyckades balansera på den väldigt tunna linjen mellan billigt och billig produktion. Att en glansig peruk skilde en karaktär från en annan vävdes in i föreställningen  på så sätt att skådespelerskan fick hålla i den i vissa scener för att den inte skulle trilla av, vilket förstärkte humorn. "Träden" spexade med publiken för att förstärka känslan av parodi. Fejkblodet sprutades ur synliga slangar på ett överdrivet sätt. 

Jag hade en rolig och nostalgisk kväll och fortsatte helgen med att återse filmerna, men får erkänna att det kanske inte var så höga kulturtantpoäng utan mer väckte tonårskänsla. Så kult-betyg 4 av 5, men 3 av 5 kulturtantpoäng.

Cous-cous 

Så var vi där igen - på den lite blodigare, råare sidan. Vi verkar dras till historier som dessa och bokar gärna dessa i första hand. Likaså denna gång. Sen kommer vi på oss att vi "måste nog väga upp med lite mer väl ansedda, kulturella ting" och det är ju det vi i huvudsak övar på nuförtiden. Fast inte den här kvällen... 

Nu var målet att se en musikal av en kult-film från 80-talet, närmare bestämt 1981 - Evil Dead. Jag hade trott att jag skulle hinna se den (igen) innan vi begav oss hit, men det var nog bra att ha ett diffust minne av den för att se vilka klichéer som man mindes. 

Som sagt - vi satte oss i bilen och letade oss ut till förorten. Förstod att vi hade hittat rätt när ett stort konstverk i form av en arm hållandes ett ljusklot lyste upp vägen in till den historiska byggnaden. 

Vi klev in i den gamla fint renoverade ladan och letade oss upp till det gamla höloftet med höga takbjälkar. Publiken var väldigt blandad, de flesta i vår ålder (närmare tant och farbror än ungdom) men också de senare nämnda, då med merch-tröjor och passande outfits. 

Vi kände oss nog lite kloka att vi inte hade valt splatter-zone, men vi insåg att vi satt kanske lite nära ändå, våra fötter snuddade precis den utlagda presenningen. Vi drog upp handväskorna lite högre upp i knäet och höjde våra blickar mot scenen istället - det var nog ingen fara, resonerade vi. 

Sång och tal framfördes på engelska, det blev extra passande när replikerna slog över i reklaminslag och typiska oneliners som man hör i denna typ av filmer. Som Coussie skriver så var det några gånger vi fick höra lite andra än de tänkta replikerna och att de andra skådespelarna fick hjälpa till lite mellan fnitterattackerna. 

I efterhand pratade vi om att de hade blandat lite av handlingarna från de olika filmerna, vilket fungerade bra för att få med alla kända scener från filmerna. Nu när man har sett dem igen så ser man att de även hade lagt ner tid på att få med många smådetaljer från inredningen i stugan exempelvis. 

Jag trodde nog att det skulle vara mer blodigt ända från början, men det höll sig ganska lugnt på den fronten genom första delarna. Det var först i ett av slutnumrena som presenningarna och stolsöverdragen kom väl till pass. Motorsågen dansade runt till musiken, kapade och skar här och där, och det skvätte och stänkte rätt bra. En av de tidigare dödade offrena kom in utan huvud och hällde helt sonika ut blod över de första raderna, allt till publikens skratt och tjut. 

Det var som sagt en rolig kväll. Tänk att man tyckte att filmerna då var så läskiga? Det var kul att se en så annorlunda musikal som väckte gamla tonårsminnen till liv, så jag håller med Coussie att det var mest de man kommer ihåg!

Mitt totala betyg blir 3,5 kulturtanter - med betoning på kult.